Tjockaktivism och fitness

Nu ska vi skärpa oss. Nu vill vi inte se en endaste liten chokladbit längre efter påsk. Åtminstone inte fram tills på typ torsdag. Då när vi försökt kompensera för påsken genom att späka oss och sen kommer nån och bjussar på något gott på torsdag eftermiddag och sen "faller man dit". 

Falla och falla, kroppen är ju inte lika osmart som vi så det är väl självklart att den roffar åt sig vad den får om man alltid är extrem. Den är ju inte trög som en människohjärna. Den är ju fasen astrött på att få i sig mängder av orginell kvarg och äggvita på dunk. Fast vi säger ju att vi mår fantastiskt eftersom vi plötsligt får i oss alla näringsämnen när vi plötsligt håller stenkoll på kosten. "Alla näringsämnen", ja vi säger väl det då.

Jag säger inte att dieter, nyttigheter och ytliga mål är 100% fel. Man får försöka förstå våra olikheter och situationer på riktigt. Att vissa älskar att göra vad någon annan tycker är sjukt och vice versa. 

Men! Samtidigt mår ju så otroligt många dåligt och det tycker jag kan vara den största indikatorn på att något är skevt. Mår du själsligen bra av det du gör, till och med om ingen skulle bekräfta dig för det så go ahead. Det underlättar ju dock att späka sig när folk skriver "DU ÄR GOAAALLSSSS" på instagram när man står och vrider kroppen ur led i lite konstiga positioner under en lampa som förstärker konturer. Det blir lättare då.

 Mår du dåligt så tänk på att de som ser ut på ett extremt sätt (nog för att vi glömt bort skillnad på extremt och normalt eftersom det numera är normalt att ha synliga glute tie in och ådror lite överallt) oftast har som jobb att se ut så. Alltså, de får betalt och eller/är sponsrade på något sätt. Eller så spenderar de väldigt mycket tid/kraft på att se ut så. Det har blivit status att faktiskt kunna säga att man lagt ner xxxxx h på att se ut på ett visst sätt. Så kan det vara, men det är ju som att jag spenderar massa tid på att gosa med katterna och plantera om blommor. Liksom, är det någon av oss som är bättre än den andre då eller?

Att jobba hårt och få erkännande för något är absolut härligt men är det inte härligare att den huvudsakliga faktorn är välmående. Inte alltid, men att ha det som ett övergripande mål. 

Tjockaktivism eller fitness behöver inte handla om att välja sida eller att någon har rätt eller fel. Det talar bara väldigt tydligt för att vi är otroligt olika och att känslan inför sig själv måste vara grunden. Om jag måste välja sida? Jag förstår tjockaktivismen mer eftersom det krävs en stark motreaktion till "fitness" som gjort mer skada än nytta gällande folks ätbeteenden och självkänsla. Jag ser det som en strävan efter balans men det krävs att vi ser på det ur ett större perspektiv för att det ska bli rätt. Det handlar alltså inte om att alla ska vara tjocka men alla ska ha rätt att vara ångestfria över sin kropp och tjock är ju till och med ett skällsord?

"Men det är inte hälsosamt att vara tjock!" Alltså - fitness är INTE hälsosamt om det är synonymt med hårda riktlinjer under lång tid. Träna, äta vad kroppen behöver och ibland inte behöver samt kärlek är hälsosamt. 

"Inte alla mår dåligt av fitness". Nej. Inte alla. Man måste kunna prata om en sak i taget, ett perspektiv i taget och de som inte mår dåligt av fitnesshetsen behöver ju knappast något stöd.

Men lyssna inte heller för mycket på mig jag är bara människa och människor är i största allmänhet väldigt skeva när det gäller kost nu för tiden. Jag försöker göra allt för att inte vara dubbelmoralisk och fram tills dess kan jag bara erkänna att jag är det i bland. 

Detta är bara skrivet från ett perspektiv och det betyder inte att jag inte kan se det från flera. 

 
Dressed In Strength | dressed in strength, fitness, hälsa, tjockaktivism, träning, välmående | | Kommentera |

Jag har haft rätt svårt för mig själv

 

Sagt av Gösta.

När en äldre människa säger såna saker så blir det liksom inte så emo men väldigt befriande så här när bergsfast självförtroende och självkärlek är som fjädern i hatten och fin merit.
Det enda som ska ta en till något bra och meningsfullt. "Man måste älska sig själv först".
För att inte tala om positivt tänkande.
Inställningen. Det där som gör att man är duglig och inte jobbig för samhället. Tänk alla som kämpar med sig själva, med andra, mot sjukdom, kroppshat, ensamhet. Ja tänk om de b a r a älskade sig själva och bestämde sig för att vara positiva. Så hade allt löst sig. 

Nja.
Med det säger man ungefär att alla som mår dåligt är lite sämre, de har ju valt det. Det lämnar inte så mycket plats åt gråzoner och färgskalor om allt ska vara svart eller vitt. I bland mår man som ett svart hål och i bland som en regnbåge. Allt är tillåtet.
Det finns mer än fri vilja gällande sin situation såsom hjärnkemi, tillfälligheter, mänsklighet, miljö och hormoner tänker jag.
Därför är det så skönt att läsa Göstas ord i all sin enkelhet. Nästan så jag ser framför mig hur han ryckte lite på axlarna när han sa det. Eller så gjorde han inte det men man reder sig ändå. Man hankar sig fram, springer och krälar lite beroende på.
Med det sagt betyder inte det att inställningen inte har någon påverkan alls. För den kan hjälpa. Jag tycker bara inte att inställningen är en nyckel till exakt allt hela tiden. 

Visst är det allas rättighet att ligga sig själv varmt om hjärtat men långt ifrån en självklarhet.

 
Allmänt/vardag | | Kommentera |
Upp